Sandiza Hotpants

Drömde otroligt hemsk dröm inatt.
Visserligen var det bara en händelse i den för övrigt mycket spännande drömmen som var mardrömslik, men hemskheten i mardrömsbiten slog tillfredsställelsen i spännandedelen.

Och så gjorde en ny person entre i min drömvärld inatt.
Sandiza Hotpants Entertainments proudly presents Lotta!

Jag, Lotta och Natasha blev tillfångatagna av mördaren-to-be Matthew King!
Alla poliser över hela världen spanade efter honom för han var extremt farlig. Lotta och Natasha höll sig på avstånd från skurken, medan jag, som var (och är handlöst förälskad i vår kidnappare gärna höll mig så nära som möjligt igång med att föra intressanta diskussioner i hopp om att han skulle finna mig i alla fall 10 procent så oemotståndlig som jag fann (och finner) honom.

Hela tiden fick vi fly från spanande poliser, Natasha och Lotta för att Matthew hotat med att döda oss om vi försökte sabba hans flykt, jag för att jag ville hänga med Matthew så länge som möjligt.
Tillslut mördade han trots allt ändå Natasha i en buske i Snöstorp efter att hon försökt fly...

Efter mr Kings första mord fick han blodsmak och mördade sedan hejvilt till höger och vänster, alla vittnen som kom i vår väg. Jag blev ledsen eftersom vårt eventuella framtida förhållande skulle bli så jobbigt komplicerat om han hela tiden var på flykt, så jag försökte förklara för honom att han måste sluta, för jag älskade ju honom!

Det är nu mardrömssekunderna i drömmen påbörjades, då han hånskrattade åt mig och sa att han aldrig skulle bli kär i mig, för han var kär i att mörda!
Jag hånglade upp honom, slet mig loss och frågade om han inte kände nåt varpå han sa att han inte kände ett piss (han pratade faktiskt svenska i drömmen).

I slutscenariot befinner sig Jag, Lotta och Matthew King oss i en gammal rutten lägenhetsbyggnad med graffiti målade på väggarna, och Matthew har börjat figurera i blaskorna som Jason. Vi befinner oss i byggnaden för att Matthew hört att massor av typer som låtsas vara honom skulle mötas där den kvällen, iklädda Jason-masker för att planera framtida mord.

Matthew mördar dom allihopa med karatesparkar och knivhugg.


Helt plöstligt sitter jag och Lotta, Sevan, Martina, Philippa och Wallin och kollar Parlamentet - som Matthew King deltar i som en i det blå partiet. Det är dock en repris, och jag förbannar vettvillingen för att förstöra sin framtid genom att bli en mördarmaskin.

Efter att Håkan Hellström kysst min hand på diezel när jag var 15 bast undvek jag att tvätta den på två veckor.

Tog även massor av fotografi på själva handen och nålade upp på väggen.

Jag och min Håkanvän way back then...

Först kollade jag på ett program på kunskapskanalen om en forskare som studerade kittling av råttor. Skumt, men lagom sött.

Sedan kom en såndär hemsk-framtidsfilm ala Day after tomorrow, I am legend och 28 dagar senare som jag har en förkärlek för. Denna, som hette Cubic, var dock ingen höjdare.

Efter ett tredje världskrig befarar den fåtaliga kvarlevande befolkningen att ett fjärde världskrig är slutet för människan. Och som alla vet, tydligen, så är ju känslor upphovet till krig. Alla människor blir således tvingade att ta en daglig dos av något gift som utraderar alla ens känslor, dåliga som bra. Tex så avrättas en kvinna genom att brännas levande i en för ändamålet konstruerad ugn för att hon kände kärlek.
Detta vill en god motståndsrörelse ändra på.

sedan är det bara massa slakt, och hjälten klarar självklart kötta ett tjugotal onda män på egen hand, ungefär en gång i kvarten filmen ut.



Givetvis lipade jag ändå en skvätt åt det lyckliga slutet. (Kan avslöja att ett sött djur antihjälten ville att hjälten skulle döda i början var inblandat)

Sedan agerade Michelle Pfeiffer, som fadern min, oförklarligt för min smak, finner så bedårande rollen som rik, god, vit lärarinna som räddar en klass bråkiga ungdomar i slummen.


Ja, det blev trots det klicheartade slutet en hel drös tårar till.

Och vad var inte en perfekt avslutning på kvällen om inte höjdarfilmen Fredagen den 13de - del 6, som inleds med att den hiskelige Jasons gravplats ska öppnas en ovädersnatt för att, ja, helt enkelt för att checka om den väldigt mördade jason verkligen ligger däri.
Det gör han, och det kryllar av larver i hans söndersargade kropp. Tommy, en snubbe jason jagade i del 5, kan dock inte riktigt lite på att jason verkligen är död, den halvt förmultnande kroppen till trots, så han rycker åt sig ett spjutliknande verktyg och hugger Jason några gånger i magen.

Det skulle han aldrig ha gjort, för blixten slår ner i detta spjut och som alla vet fixar ju elektriciteten från blixtrar så att lik börjar leva!

Kusligt värre!

Det finns en ruskigt jobbig grej vad gällande min mänskliga rättighet att känna lycka - Jag älskar att dansa!

"Oj vad jobbigt" tänker ni sarkastiskt, och ja, det är det! För knappt ens när jag dragit tre shots på raken tycker jag det känns avslappnande eller ens kul att dansa med en kille. Ja, förutom dendär kompisen till skåne-Peter som gjorde ett försök att supa sig full på alkholfritt vin... (Och Lasseman såklart, reds. anm.)

I princip vilken tjej som helst går bra att rocka loss med, men inte nån snubbe. Kära Bullen, är jag lesbian?

Fick besök av Johan Palm inatt igen.

Jag och den där helskrikiga Annalisa var åskådare till ett radioprogram som Johan medverkade i.
Jag kände dock inte alls igen Johan, så jag var inte riktigt säker på om det verkligen var just den Johan. Kom fram till att han inte var lika blond som han varit i Idol, framför allt inte hans ögonfransar. Jag gick fram mot honom och spände ögonen i honom och frågade "Använder du mascara?" varpå det blev pinsam tystnad i radioprogrammet. Jag räddade dock situationen genom att tillägga "eller har du färgat ögonfransarna?"

"Ja! Jag färgar ögonfransarna" var Johan snabb med att pusta fram. Dock ljög han, eftersom man tydligt såg klumpar från mascara i hans blonda fransar.

Radiointervjun var slut och Annalisa sprang ut till sin väntande kompis för att återge allt som hänt. Jag befarade att hon skulle snacka skit om mig så jag tjuvlyssnade utanför dörren på vad hon sa, och mycket riktigt sänkte hon snart rösten för att hånfullt viskande berätta om att jag frågat om Johan använde mascara.

Jag vaknar upp i bäddsoffan hemma i Harplingetown av att jag upprört skriker "JA, ANVÄNDER HAN MASCARA ELLER!"

Och på tal om kärlek till djur, så vet ju alla att Jesus är kärlek.

När Tusse var en kattunge brukade jag leka att han var Jesus. Jag lindade in honom i en filt och kallade honom för Jesus-Tusse. Next to alltid skulle vi fly från ett sjunkande Tiitanic i den sista livbåten.

Ja, jag är medveten om att jag blandade äventyr, men jag tror det var det som gav den där extra kryddan på leken.

Fortfarande, efter 14 år, när jag hör Gyllene Tiders "vill känns din kropp emot min, höra pulsen slå, din mun tätt emot min, hjärtat snabbar på. Jag ser på dig och du ser på mig och jag säger ja, ja, jag vill ha dig osv" tänker jag med visst vemod på min första kanin - Nina. Jag brukade vagga henne i min famn samtidigtsom jag sjöng den sången för henne.

Jag var för ung för att veta hurman kände sig kåt, så den sången representerade min kärlek för min lilla kanin, som dog efter ett par år av förstoppning.

Egentligen fick hon väl skylla sig själv, med tanke på att hon käkade upp dom antagligen hårdsmälta julprydnaderna jag fixat åt henne.

Det finns en baksida med att vara en så cool och snyggtuttad bloggerska som jag. Det är att man efterhand samlar på sig mindre friska stalkers. Jag har en favorit, som heter Magnus.
Hans smeknamn på mig är relativt smickrande "Fjanthora" och han brukar sysselsätta sig med att utge sig för att vara undertecknad på ett eller flera chattplejs, och då även langa ut min mejl till xx antal cybersexsugna karlslokar.

Inte för att det är speciellt svårt att blockera alla dessa pojkuschlingar på msn, men mina tankar förs ju alltid till Magnus lagom attraktiva (läs:fula) fejs, och lunchen är på väg upp... Visserligen bra för figuren, men...

Jag har tänkt på dethär. Tänk om en av alla dessa guttar skulle vara Mr Right? Tänk vilken missberäkning för stackars lilla Magnus om jag, tack vare honom, finner den äkta kärleken?
Funderar på att finna den med någon av hans offer bara för att. Liksom.

När jag var cirka tio-elva bast var min favoritsysselsättning att leka jude. Leken gick ut på att jag och personerna jag just då råkade umgås med, var föräldrarlösa judesyskon jagade av Hitler himself.

Jag hette alltid Leona, och höjdpunkten i leken var när vi skulle sova, alla tillsammans hullerombuller.
Mysighetsfaktor 34276!

En jude

När (det jag trodde var) den allra sista veckan Beverly Hills 90210 sändes på trean grät jag konstant och var otröstlig. Påbörjade även ett av mina hittills största intressen - att göra kollage av alla Bevvan-karaktärerna i paint.

Kelly och Dylan fick givetvis störst plats.

Dagen efter det sista avsnittet upplyste dock min lillebror mig om att serien började om från avsnitt ett bara ett dygn efter att sista säsongen avslutats, och jag kunde torka mina tårar.

Minnet är en lustig uppfinning, anser jag...
Varför minns man vissa händelser medan andra tycks vara totalt utraderade?

Något som om jag minns som om det vore igår, var när jag blev inbjuden av min käre kusin Niklas att fascinerat beskåda då hans kompadre Adam (inte allas våran Addeman, utan en skånsktalande Adam) petade med en pinne på en död fiskmås mage så att det kom bajs ur fiskmåsanus...

Okej, jag är tacksam för att jag inte kan erinra mig hur kvällen med den där generöse 35åringen egentligen utspelade sig (Obs, inget snusk - ett tillägg för att förhindra att mamma drabbas av hjärnblödning eller dylika åkommor)
men varför är just detta fiskmåsbajsminne som fastetsat?

Värst vad bra humör man plötsligt blir på när man snackat med Boel, även om vi bara avhandlat ämnen såsom de bästa förgyllande produkterna, hur man bäst raderar sms man inte vill radera och albinobajs.

När jag gick på mellanstadiet gick jag och spelade keyboard en gång i veckan tillsammans med min klasskompadre Hoa. Efter en halvtimmes plinkande gick jag alltid till min pappas jobb för att rulla cigaretter åt min farfar för 2 kr cigaretten (en annan historia). Hoa brukade envisas med att följa mig en bit på vägen, men jag gick alltid en omväg till ett bostadsområde och låtsades att min pappa bodde där och att mina föräldrar var skilda.

Jag vet inte ifall han trodde på det, men jag tyckte i alla fall att jag var extremt spännande med denna falska bakgrund.

Vi dejtade även i ca två veckor i slutet av sexan. Finns en låt med Phil Collins som fortfarande än idag för mina tankar till vår relativt heta romans.